samma nätter väntar alla utan dig är alla kalla
återigen så liten att hjärtat slår hål i luften
det som gömmer sig innanför bröstkorgen är för tungt att bära
och jag önskar att jag kunde dela med mig men jag vågar inte längre
jag sluter mig mer och mer, tills det inte längre finns något kvar att gömma sig bakom
i nuläget inget annat än frustration, över att allt tar slut innan det hunnit ta form
jag ger upp, fortsätter att ägna tiden åt att försöka formulera mina tankar
uppgiften är omöjlig och resultatet blir tomhet
jag är redan för trasig för att bli hel igen
