anotherlittleholeinmyheart

hur ska det gå över tänker jag och undrar om jag borde amputera det?

idag väcktes jag av att luften stod still och klockan visade 07:38

det är lustigt hur jag vaknar utan anledning innan jag borde orka

försöker lista ut hur jag ska få mitt hår att se fint ut

inser att det inte går

jag är dömd att se ut som en nykastrerad ödla resten av mitt liv

utanför fönstret dalar snöflingor mot marken och min hund står och tittar på dem i sin färd mot undergången

han är förmodligen den enda som tycker om att vintern vägrar ta slut

själv hoppas jag på att det snart är slut på lidandet och att våren exploderar och dränker sverige i gröna knoppar och fågelkvitter

så småningom ska väl även det ske, även om tiden för tillfället tycks stå stilla, den har fastnat i en snödriva

luften är ren och jag kan andas för första gången på ett dygn

så snart jag lyckas övertala mig själv att slita mig loss ur min tillfälliga mentala dvala ska jag ta mig härifrån

från en tom och kal lägenhet som skriker farväl

till ett fullt och kallt radhus som bjuder in med löften om kommande minnen för livet

jag lyssnar på david bowie och drömmer om dagar som passerat, önskar att de varit annorlunda

men livet förändras vart jag än går som håkan kanske skulle sagt om situationen

nu ter sig allt vara fullt möjligt och jag tror på att drömmar kan besannas

bevisen pekar ju tydligt på att så är fallet

jag önskar bara att saker inte var så komplicerade

som om jag stressar ihjäl mig för att få tid till att ligga och hata mig själv

och tomheten är tusen gånger värre än orklösheten

ändå skrapar jag inte ihop den sista gnutta energi som finns kvar i mig för att göra något vettigt

skammen driver mig framåt som genom en dimma

jag krossar hellre mina drömmar än att förlora mitt livs kärlek

för vad vore jag utan förmågan att andas?

jag vet inte längre vem jag är men allt det som är kvar av mig ger jag bort

om det kan vara till någon nytta